Är det semester snart?

Trettiotvådagarkvartillsemester.

Känns just nu som en evighet. Kroppen är trött, jag är trött, trots att jag rent smärtmässigt känner mig rätt ok. Vissa dagar är sämre än andra, men just nu känns det ändå som om leder och rygg sköter sig.

Men den där tröttheten....ibland vill jag slänga mig på alla fyra och bara skrika. Ibland vill jag bara lägga mig ner och ge upp. Varje dag är en kamp, en kamp som pågått länge, det är en kamp mot mig själv och min kropp.

Vissa dagar när jag går upp, vill jag bara gå och lägga mig igen, men trots det kämpar jag på.

Ibland undrar jag vart jag får min kraft ifrån, vad är det som driver mig att att stiga upp varje morgon?

Konstigt nog känner jag mig ensam, fast jag inte är det. Inom mig finns en längtan efter att få vara liten, att få krypa upp i famnen, någon som tröstar mig, någon som förstår hur jag känner inombords och hur jag mår, utan att jag måste berätta.

Varje dag sätter jag på mig en mask, vill inte alltid visa hur jag mår, hur trött jag är på att ständigt ha ont, mer eller mindre. Vissa dagar skiner jag på insidan och utsidan, vissa dagar känner jag mig som något katten släpat in.
Nu låter detta inlägg väldigt deppigt, men jag får lova att deppa ihop ibland, så länge deppigheten inte vinner över mig.

Nej vet ni vad, det är semester snart och det ser jag fram emot. En sak till, eller nej, flera saker till, jag har mycket som berikar mitt liv och det är det som får mig att fortsätta fram och uppåt.

I can choose to go up or down. 
I choose up every day.


Inga kommentarer

Skriv gärna en kommentar.
Vid rutan "kommentera som" kan
ni välja "namn/webbadress" - då kan alla kommentera.

Tack för din kommentar
Stina

Använder Blogger.