Det här med att gå in i väggen....

.........undrar varför man kallar det "gå in i väggen"? Läste en artikel, kommer inte ihåg vart just nu, men det var en riktigt bra artikel. Jag ska beskriva "gå in i väggen" utav egen erfarenhet.


När utmattningssyndromet, som det faktiskt heter, hände mig, kan jag inte påstå att jag gick in i någon vägg. Exakt när hela började är svårt att säga, men jag tror att det smygstartade någon gång mellan 1995-1996. Jag var alltså bara 25 år, ensamstående mamma till två underbara barn i åldern 2 och 4.

Jag har alltid varit är en energisk, glad, positiv och drivkraftig person. Hade alltid högt tempo, skulle göra allt själv, var stark, självständig och envis. Debuten för ryggproblemen var nog kring 1986-1987. Läkarna misstänkte skolios, att ett ben var kortare än det andra, ischias, muskelinflammationer, fibromyalgi, reumatism och ryggskott osv osv. Problem med leder har funnits sen jag var tonåring vad jag kan minnas.

Men det var skillnad när jag var yngre eftersom jag hade en annan slags energi.

Jag blev gravid tidigt, redan 1990. Opererade bägge handlederna för karpaltunnelsyndrom under graviditeten. Hade varit hos åtskilliga kotknackare och läkare innan jag blev gravid. Graviditeten genomleds av kraftiga foglossningar, så pass kraftiga att både höftbälte och kryckor behövdes. När mitt kära gossebarn (född 91) skulle ut var det sjukt jobbigt för oss båda, det tog oss 48 timmar, 8 kvaddlar, 24 timmar med pinvärkar, bricanyl, ryggmärgsbedövning, dropp för att sätta igång värkarna och dropp för att jag inte kunde äta, sugklocka och ett litet gossebarn med sårigt huvud som behövdes upplivas och läggas i kuvös och en mamma med sönderklippt underrede. Traumatiskt, så pass traumatiskt att jag under min andra graviditet, år 1992-1993, behövde gå på flera kontroller för bäckenmätning, samtalsterapi och ev planering för kejsarsnitt.

Mitt kära flickebarn (född 93) kom ut utan en massa ståhej, kejsarsnitt och traumatisk upplevelse, tog bara 6 timmar, rena semestern ;-).
Hade dock lika mycket besvär med foglossningar, men jag överlevde ;-)

1995 blev jag ensamstående med två små barn och arbetslös var jag.....och behövde ny egen lägenhet. Snipp snapp snut, fick ett jobb och en lägenhet till slut. Kunde flytta från mitt ex. Ok, hade ett försäljningsjobb med 100% provision. Sålde jag inget, fick jag inga pengar till mat och hyra. Snacka om att det tärde psykiskt på mig.

Det tärde så pass mycket att när jag en gång väl skulle ut och roa mig, efter all misär med exet, så kollapsade jag. Fick åka till sjukan med ambulans och ligga på intensivvårdavdelningen. Hjärnan röntgades pga misstanke för ev stroke. Tur i oturen, ingen stroke, men likväl känselbortfall på min vänstra sida av kroppen. Enligt neurologen var jag "sönderstressad" och när jag väl skulle slappna av, blev det kaos i hjärnan. Tjoho, kollapsade vis 25 års ålder. Vad händer här näst?

För att göra en lång historia kort. År 2000 hade jag ett bra jobb och en bostadsrätt. men jag nöjde mig inte med det, jag bestämde mig för att köpa hus och för att flytta till landet. Ville att mina barn skulle få växa upp på landet och få en härlig trädgård att leka i osv. Detta steg tog jag trots att jag mellan år 1995 - 2000 hade kollapsat, varit sjukskriven för diskbråck, sjukdomskänsla, svullna leder och onormal trötthet. Fortfarande ensamstående med två barn och endast barnledig varannan helg.

Det var väl här som det egentligen började gå utför på riktigt, dvs efter att jag köpte huset. Blev dålig väldigt ofta, men jobbade trots detta 100% så mycket jag bara orkade, skjutsade barnen till aktiviteter, skötte en trädgård på 3000 kvm, skottade snö, högg ved, klippte gräs och allt annat som man gör som mamma + att jag ville vara det bästa mamman som fanns. Inte nog med det, jag sa aldrig nej på jobbet, jag fixade ju allt.

År 2005 träffade jag en man, allt var frid å fröjd, tills han en dag behagade att gå bakom min rygg genom att vara otrogen och detta fick jag reda på efter att vi hade varit på begravning i Finland då min mormor gick bort, detta var år 2006. Sakta men säkert började jag hamna på rätt köl, trodde jag, tills jag kände en konstig smärta i bröstryggen (ja allt det där andra fanns ju redan). Jag var deppig från och till, men trodde givetvis att det berodde på min mormors bortgång och att jag hade gått isär från exet.

Åkte till Thailand och hoppades på ett avbräck, vilket vi fick. Vi hade en underbar semester. Började
jobba i samma tempo igen och livet hemma fortsatte som innan. Inte nog med det, skulle få avlastning på jobbet, men det blev tvärtom tyvärr.......

Sen hände det, jag isolerade mig mer och mer, både på jobbet och fritiden, fick svårt att sova på nätterna, kände mig gråtmild och arg. Jag var fruktansvärt lätt irriterad, tappade minnet och koncentrationsförmågan. Kände att jag tvingade mig själv att vara den perfekta mamman, för jag ville ju inte visa barnen något. Inte bad om jag hjälp heller, definitivt inte mer än absolut nödvändigt. Till råga på allt började jag att måla om huset (jag målade och fixade nästan allt själv)....... till slut gick det inte mer. Det var så illa att jag inte längre mindes att jag hade kört till och från jobbet.

Men jag fattade väl inte att jag var utmattad, trodde liksom att allt berodde på det evinnerliga smärtan i bröstryggen och alla andra skitproblem som jag hade kroppen. Jag började få ont i höfterna med, smärtan påminde om foglossningar och benen kändes som betongklumpar. Kunde inte gå ordentligt.

Nej nu får det vara nog tänkte jag och fick äntligen en tid hos en läkare på företagshälsovården, har för mig att det var i september 2007. Efter en noga genomgång av de kroppsliga problemen, samtal om mitt privat och arbetet kom diagnosen: Utmattningsdepression i kombination med smärta.


Tja, det jag ville komma fram till var egentligen, det finns ingen vägg, inte enligt mig. Jag kan mer förnimma det med en gyttjig pöl där jorden till slut rämnar och man trillar ner i ett stort´, djupt, svart och mörkt hål.

Någon behöver räcka ner en stege med en uppåt pil på, så att man kan ta sig upp, men man måste göra det själv, steg för steg. Det tar
tid att ta sig upp för stegen, det är jobbigt, det är tungt och ibland halkar man till för att man fortfarande har gyttja under foten. Men när man väl klättrat upp och nått marken igen, upptäcker man att det är ganska torrt och fint trots allt. En sak är säker, om man varit nere i avgrunden, så vill man inte dit igen.




Inga kommentarer

Skriv gärna en kommentar.
Vid rutan "kommentera som" kan
ni välja "namn/webbadress" - då kan alla kommentera.

Tack för din kommentar
Stina

Använder Blogger.